Si llueve cuando llegues a Estambul,
toma un taxi, dile al chofer que te lleve a
Süslü Saksı Sokak, siente en tu rostro el aire húmedo
de la noche entrando por la ventanilla
mientras pasas por los parques desiertos
abajo, junto al agua, los desempleados sin rasurar,
las casas de té que nunca visitarás
sigue por el Cuerno de Oro y ya estarás cerca
del Café Åžiirci donde todo te espera
sin saber quién eres
la radio a transistores que nadie ha prendido
durante años, las estaciones europeas de onda corta:
Belgrado, Burdeos, Dresde, Sofía
oye el crepitar cuando se enciende
las voces cobran vida luego de todos estos años en silencio
entre las macetas y ventanas empañadas
no se ven las fachadas con hollín del bulevar
las espectrales viviendas y sus paredes desnudas
los montones de cajas con juguetes defectuosos
en ventanas de almacenes, los bares de las calles
donde apenas se distinguen unas lámparas de colores
detrás de cortinas de blanco encaje, encuentra consuelo
en las palabras extrañas, en las estufas que se van encendiendo
por la ciudad, los ateridos dedos que buscan calor
encuentra consuelo por estar inconsolable en un día de invierno,
el silencio en las colas para el taxi, los estrechos
negocios de artefactos electrónicos, las oficinas clausuradas donde sólo
quedan una mesa y un cenicero,
las carretas de los chatarreros que chirrían en las esquinas,
el vagabundo que con una hoja de acero
rasga las bolsas de basura, los encendidos globos terráqueos
en algunas casas de madera junto al Bósforo,
los gatos en las librerías de viejo, las pálidas fotos de una boda
en la ventana de una vivienda en demolición, recuerda sus sonrisas
sus trajes, sus vestidos
recuerda que aún habrá noches en que
no sabrás qué camino tomar
entonces tus manos vacías se llenarán
con lo que no se puede cargar y aun así debe cargarse
esa maraña interna que es tu existencia
mientras las tazas de té suenan huecas a tu alrededor
y una mujer en la cocina abre una granada
y la lleva como un candil por la habitación
piensa entonces en los taxis desocupados
piensa en el amanecer en casas deshabitadas, en la llamada
a un número de teléfono que no existe,
piensa en las olvidadas tumbas de los pachás de Eyüp
piensa en las sirenas nocturnas, en los ignorados infartos,
en el disparo casual detrás de las persianas cerradas
imagina ser un pariente inexplicable
habla pausada y tímidamente con
los otros que hay en ti, contigo mismo en los otros
paga tu café, sal por la puerta,
mira cómo los transeúntes se desvanecen
en el humo de las carretillas donde venden castañas
en la hora en que al parecer todos vuelven a casa
así estarás más allá de los años y los minutos,
fuera de las fotografías, más allá de las estadísticas y los registros
mira de soslayo a los otros, escucha sus historias
antes de que desaparezcan, síguelos a casa en tus pensamientos
sigue a la abogada defensora que se sube a un auto
con chofer privado, el portafolio de delitos, los testigos
las autopsias bajo el brazo, ella enciende un Djarum Black
y se hunde en el asiento, síguela hasta la elevada cerca
hasta que desaparezca entre las oscuras higueras
sigue al relojero que está a punto de quedarse ciego,
cuyos ojos cada vez más recuerdan los colores turbios
de una copa de raki, míralo cuando se apoye contra
las ásperas paredes de las casas rodantes hasta que llegue
a su calle donde un joven lo tomará del brazo
sigue al que es igual a ti y al que es diferente a ti
sigue al tercero, irreconocible y semejante a la vez
sigue al maltrecho, al tímido, al tartamudo,
la carta que durante muchos años has pensado escribir
a la cual le agregaste y quitaste palabras
en la que has derramado cargas y olvidos
la carta que al fin y al cabo es blanca como la espuma
después del Nurettin Alptogan: debes enviarla ahora
sumérgete en todo lo que no sabes, entreabre
todas las puertas que dan a todas las escaleras,
quédate junto a todas las teteras de todas las cocinas, sueña en todas las camas
y razona en todos los sillones, asómate a todos los balcones:
en uno de ellos, detrás de gruesas cortinas color lila
duerme la cansada y ocasional payasa
luego de su larga jornada, su roja nariz relumbra
en el velador, sus tirantes en el espaldar de la silla,
sueña detrás de sus temblorosos párpados sin
escuchar cómo el viento arrecia afuera contra los árboles
deténte entre el río humano
de Istiklal Caddesi, deténte entre todos
los miles de rostros, escucha todos los corazones que
laten a tu alrededor, mira cómo hay una
herida en cada ojo, un dolor en cada mano
cómo hay una situación más allá de toda geografía
un estado más allá de todo diagnóstico, no te
preocupes, tu inquietud tiene parientes secretos
no te preocupes porque no sepas qué camino tomar:
hay un camino que se aparta de todos los caminos
hay una pérdida total que nadie atiende:
todas las bombillas quemadas en diferentes partes de la ciudad
pero que aún nadie ha cambiado, la tumba
de las cuerdas rotas de saz, como si al acercarse para escuchar
tocasen todas las músicas ausentes
el instante en que algo se rompe,
cuando se extravíe la carta, el reloj se detenga
los zapatos se rompan y se desprenda la manija
cuando se vaya la luz, se resbale la porcelana
de las manos y caiga contra el piso
justo entonces, cuando vayas bajo los platanales
rumbo a BeÅŸiktaÅŸ, habrá algo que no se pueda
mostrar ni esconder, algo que tenga que ver con
la distancia a la otra orilla
algo indescriptible, algo que no se deje descubrir
sigue hacia el café junto al terminal del ferry
donde el oleaje de los barcos lava
la ribera y durante el día salpica en los libros de química
de los estudiantes, y cuando a lo lejos se vean las luces de
Ûsküdar, camina un momento por la orilla
siente cómo su olor se adhiere a tu ropa,
si alguien te pregunta por tus asuntos,
si pregunta qué haces allí, sin paraguas
ni rumbo fijo, dile que has sido abandonado
en un poema donde nunca deja de llover
pero que has decidido quedarte allí
que te has decidido por aquellos platanales
por los abandonados depósitos de avellana de Çengelköy
por las sombras de los minaretes al amanecer, por
la ansiedad y el amor que hay en el interminable tráfico
por el desconocido hotel lejos del centro, donde
se aloja el mercachifle bajo un nombre
que se olvida fácilmente como
nieve que cae en enero a las cuatro de la madrugada
búscate en los viejos espejos del palacio, pesados y
llenos de tizne, tienen algo que decirte
los callados pescadores que te dan
la espalda en el muelle tienen algo que decirte
hay pozos oscuros que esperan tu mirada
partituras desaparecidas que esperan tu voz
el hombre que vende tabaco susurrando en el callejón tiene
algo que decir y que sólo puede decirse con susurros
la estridente gaviota que va por los edificios de oficinas
tiene algo que decir y que sólo puede decirse
con chillidos, el sonido de la lluvia en
el metal de la ventana tiene algo que decir y que sólo puede
decirse con el sonido de la lluvia en el metal de la ventana,
cierra los ojos y quédate un instante en la borda de los ferries,
espera en todos los muelles, sé tanto ferry como muelle
para y vete, entrégate de mil maneras
y vuelve otras mil, sigue el ejemplo
de las gaviotas y deja que tu sombra se deslice por la ciudad
en este punto sentirás que hace frío
que la humedad penetra
las últimas paredes y tiritarás
tendrás un poco de dolor como luego de
una operación en la que te han quitado algo
que no tiene nombre, te hará falta algo
que no se puede explicar pero tampoco sustituir
sentirás un dolor supremo
recuerda entonces los violines del palacio sumergido
la colosal cisterna que nunca se puede vaciar
la volcada cabeza de mil quinientos años
aún con los rizos en su sitio
recuerda las carpas reunidas en la penumbra
recuerda que hay un pilar de lágrimas
en cada vida, que tú mismo eres un pilar que
se desplomará una noche —pero no esta noche
esta noche no decidirá sobre la vida, la vida no decidirá
sobre ti: todo será una mutua sorpresa
lleva tu palabra que no es la palabra de otro
y que por lo mismo puede parecer la palabra de otro
lleva lo que te falta que es tu secreta abundancia
lleva esa incertidumbre que te sacude la sangre
la herida que te mantiene con vida
tú tienes algo que decirte a ti mismo que sólo
puede decirse cuando haya oscurecido en Estambul
cuando las luces se enciendan en ventanas negras: dilo
quítate los anteojos, saca de los bolsillos todas
las monedas falsas, los recibos extraños
en ese instante se abrirán un par
de portones otomanos, te darán paso
todo se allegará a ti
toda despedida que no supiste dar
todas las manos que no supiste apretar
todos los días que ardieron y se diluyeron
todo amor que llegó a su fin y fue conservado
todas las miradas que se apagaron y todas las miradas
que se encendieron, todas los jadeos
todas las tumbas y entre ellas la tuya
habrás ganado tu noche, tu calle, tu dirección
ahora sube las escaleras, escalón a escalón
la puerta está abierta, no necesitas ninguna llave
para la habitación que contiene lo único
que no te puede faltar, siente cómo tus
mejillas se enrojecen, ya no hay
ninguna ventaja, ninguna deuda
ningún consejo y ningún reproche, nada que conquistar
ni perder, estarás más allá de todo premio y
de todo castigo, ya no tendrás que
avergonzarte de la herida en tu vida, ya no tendrás que pretender
que sabes cómo se hace, ya no tendrás
que fingir que el problema es de otro:
es tu problema y cantará
tu nombre hasta que tú hagas lo mismo
y todo estará aún empezando
mientras seguirá lloviendo en Estambul
lloviendo hasta que la lluvia sea tu única medida
lloviendo hasta que brille todo lo que has perdido
lloviendo hasta que tú mismo seas lluvia
Traducción del sueco de Renato Sandoval Bacigalupo
Om det regnar när du kommer till Istanbul
Om det regnar när du kommer till Istanbul / stig in i en taxi, be chauffören köra dig till // Süslü Saksı Sokak, känn den fuktiga kvällsluften / mot ditt ansikte genom den nedvevade rutan / medan du åker förbi de ödsliga parkerna / nere vid vattnet, de arbetslösa orakade männen, // tehusen du aldrig kommer att besöka / åk över Gyllene hornet och snart är du framme // vid kaféet Åžiirci där allting väntat på dig / utan att veta vem du är // transistorradion som inte varit inkopplad på / många år, de europeiska stationerna på kortvågsbandet: // Beograd, Bordeaux, Dresden, Sofia / hör hur det sprakar till när kontakten sätts i // rösterna kommer till liv efter alla stumma år / genom krukväxterna och de immiga fönstren // skymtar boulevardens sotfärgade fasader nedanför, / de spöklika lägenheterna utan någonting på väggarna, // de staplade kartongerna med defekta leksaker / i lagerlokalernas fönster, bottenvåningarnas barer // där kulörta lampor nätt och jämnt anas genom / vita spetsgardiner, känn trösten i de // främmande orden, i kaminerna som tänds runt om / i staden, de frusna fingrarna som söker värmen // känn trösten i att vara otröstlig en vinterdag, / tystnaden i dolmuÅŸ-köerna därute, de trånga // elektronikaffärerna, de utrymda kontoren där bara / ett bord och en askkopp har lämnats kvar, // skrotsamlarnas kärror som gnisslar i gathörnen, / den trasige mannen som med en kloliknande stålklinga // river upp kvarterets soppåsar, de lysande jordgloberna / längst inne i vissa trähus vid Bosporen, // katterna på antikvariaten, de bleka bröllopsfotona / på rivningshusens vindar, kom ihåg deras // leenden, deras kostymer, deras klänningar / kom ihåg att det ännu ska finnas kvällar då // du inte vet vad du ska ta dig till / då du ska stå tomhänt fylld till bredden // av det som inte kan bäras och ändå måste bäras / den inre härvan som är ditt villkor // medan det klirrar lågt från teglasen runt dig / och en kvinna i köket klyver ett granatäpple // och bär det som en lykta genom rummet, / tänk då på taxibilarna utan körningar // tänk på gryningen i outhyrda våningar, på samtalen / som rings till nummer som inte längre existerar, // tänk på de bortglömda paschornas gravstenar i Eyüp, / tänk på sirenerna om natten, på de okända hjärtattackerna, // vådaskotten bakom neddragna persienner, / ge dig till känna som oförklarligt anhörig // tala utan brådska och blygsel med / de andra i dig själv, dig själv i de andra // betala ditt kaffe och gå ut genom dörren, / se de förbipasserande människorna lösas upp // i röken från kastanjeförsäljarnas plåtvagnar / i den timme då alla tycks vara på väg hemåt // då du är utom synhåll för åren och minuterna, / bredvid fotografierna, bortom statistiken och registren // se dem alla i ögonvrån, se deras berättelser / innan de försvinner, följ dem hemåt i dina tankar // följ försvarsadvokaten som stiger in i en bil / med privatchaufför, mappen med brotten, vittnena, // obduktionerna under armen, hon tänder en Djarum Black / och sjunker ner i sätet, följ henne till den höga grinden // där hon försvinner in bland dunkla fikonträd / följ urmakaren som håller på att bli blind, // vars ögon alltmer påminner om den grumliga färgen / i ett glas raki, se honom stödja sig mot // de skrovliga husväggarna tills han når / sin gata där en pojke tar honom under armen // följ den som är lik dig och den som är olik dig / följ den tredje, oigenkännlig och snarlik på samma gång // följ den brutne, den blyge, den stammande, / brevet som du gått och burit på i många år // där du lagt till och dragit ifrån ord / där du flyttat runt tyngder och glömska // brevet som till slut ändå är lika vitt som skummet / efter Nurettin Alptoğan: du måste posta det nu // se djupt in i allt du inte vet, glänta på / alla portar till alla trappuppgångar, // stå vid alla tekittlar i alla kök, dröm i alla sängar / och resonera i alla fåtöljer, gå ut på alla balkonger: // innanför en av dem, bakom tjocka, lila gardiner / somnar den trötta, extraknäckande clownen //
efter dagens arbete, hennes röda näsa blänker / på nattduksbordet, hängslena över stolsryggen, // hon drömmer bakom darrande ögonlock utan att / höra hur vinden tilltar i träden utanför // stanna till mitt i den mänskliga floden / på Istiklal Caddesi, stanna till bland alla // tusentals ansikten, hör alla hjärtan som / bultar runt dig, se hur det finns en // skada i varje öga, en värk i varje hand / det finns en belägenhet bortom all geografi //
ett tillstånd bortom alla diagnoser, var inte / orolig, din oro har hemliga släktingar // var inte orolig för att du inte vet vart du ska gå: / det finns en väg som överger alla vägar // det finns en sammanlagd förlust som ingen bevakar: / alla de glödlampor som gått på olika ställen i staden // men ännu inte bytts ut, de brustna / saz-strängarnas grav, som om man lägger örat // mot den, ljuder av all utebliven musik / ögonblicket då något går sönder, // då brevet kommer bort, klockan stannar / då skosnöret går av och handtaget lossnar // då strömmen går, då porslinet glider ur / händerna och faller genom luften mot golvet / just i det ögonblicket, när du går under platanerna / på väg mot BeÅŸiktaÅŸ, finns det något som varken // kan redovisas eller undanhållas, något som har med / avståndet till den andra stranden att göra // något ojämförligt, något som inte låter sig avtecknas / fortsätt förbi kaféet nere vid färjeterminalen // där svallvågorna efter båtarna sköljer upp över / kanten och stänker ner studenternas kemiböcker // om dagarna, långt där borta syns ljusen i / Üsküdar, gå en stund vid vattnet // känn hur doften av det letar sig in i dina kläder, / om någon frågar dig om ditt ärende, // undrar vad du gör där, utan paraply / och riktning, säg då att du har övergivits // i en dikt där det aldrig tycks sluta regna / men att du har bestämt dig för att stanna i den // du har bestämt dig för de här platanerna, / för de övergivna hasselnötsmagasinen i Çengelköy // för minareternas skuggor tidigt om morgonen, för all / ängslan och kärlek som ryms i den oändliga trafiken // för de okända hotellen långt från centrum, där / handelsresanden i vattenpumpar tar in under namn // som glöms bort lika omärkligt som / snöfallen klockan fyra på natten i januari // sök dig till de äldre speglarna, tunga och / fläckade inne i palatsen, de har något att säga dig // de tysta fiskande männen med ryggen / mot dig på kajen har något att säga dig // det finns mörka schakt som väntar på din blick, / försvunna partitur som väntar på din röst // den viskande mannen som säljer tobak i gränden har / något att säga som bara kan sägas genom hans viskning // den skriande måsen mellan kontorsbyggnaderna / har något att säga som bara kan sägas // genom dess skri, ljudet av regnet mot / fönsterblecket har något att säga som bara kan // sägas genom ljudet av regnet mot fönsterblecket, / slut ögonen och stå en stund vid relingen på alla färjor, // vänta på alla kajer, var både färja och kaj / stanna och res, ge dig av på tusentals sätt // och återvänd på ytterligare tusen, följ måsarnas / exempel och låt din skugga glida över staden // vid det här laget känner du att det kyler till / att fukten håller på att tränga igenom // de sista väggarna och du huttrar till / du har en aning ont, som efter en // operation som har berövat dig något / du inte har ett namn för, du saknar något // som inte kan klarläggas men heller inte ersättas / du har ont på det mest innerliga vis // kom då ihåg violinerna i det sjunka palatset / den väldiga cisternen som aldrig kan tömmas // kom ihåg det femtonhundra år gamla upp- och nedvända / huvudet, fortfarande med lockarna på plats // kom ihåg karparna som samlas i mörkret / kom ihåg att det finns en Tårarnas pelare i // varje liv, att du själv är en pelare som / en kväll ska störta samman – men inte ikväll // ikväll bestämmer du inte över livet, livet bestämmer / inte över dig: allt är en ömsesidig överraskning // bär ditt ord som inte är någon annans ord / och därför kan likna andras ord // bär den brist som är ditt hemliga överflöd / bär den ovisshet som sätter ditt blod i rörelse // den skada som håller dig vid liv / du har något att säga dig själv som bara // kan sägas när det har blivit mörkt i Istanbul / när lampor tänds i svarta fönster: säg det // ta av dig glasögonen, töm fickorna på alla / falska mynt, främmande kvitton // i det ögonblicket kommer ett par ottomanska / portar att glida upp, de kommer att ge dig passage // allt kommer att välla emot dig / alla farväl du inte visste hur du skulle ta // alla händer du inte visste hur du skulle hålla / alla dagar som glödde och gled bort // all kärlek som tog slut och bevarades / alla blickar som slocknade och alla blickar // som tändes, alla svåra andetag / alla gravstenar och bland dem din egen // du har nått din natt, din gata, din adress / gå uppför trapporna nu, ta ett steg i taget // dörren står öppen, du behöver ingen nyckel / till de rum som rymmer det enda // du inte kan vara utan, känn hur dina / kinder har börjat glöda, det finns inte // längre något försprång eller någon skuld / inga råd och inga förebråelser, inget att erövra // eller förlora, du är bortom alla belöningar och / alla bestraffningar, du behöver inte längre // skämmas för såren i ditt liv, inte längre låtsas / att du vet hur man gör, inte längre // låtsas att det här är någon annans problem: / det är ditt problem och det kommer att sjunga // ditt namn tills du sjunger tillbaka / och allt kommer ännu att vara i sin början // medan det fortsätter att regna i Istanbul / regna tills regnet blivit din enda instruktion // regna tills allt du har förlorat lyser / regna tills du själv har blivit regn.